Nu kommer så det utlovade inlägget om krokodilerna, den som väntar på något gott och allt det där.

För några helger sedan gjorde vi en dagsutflykt med skolan. Det vill säga, två bussar fylldes med studenter (2 svenskar och resten amerikaner) som en klassisk turisttur. Det tog emot såklart, men det var ”gratis” och jag ville ju gärna träffa krokodilerna.

Första anhalten var en zip line tour. Det lockade måttligt men jag genomförde det. En canopy eller zip line innebär att man tar sig högt upp, bland trädtopparna, spänner fast sig i en sele och åker på en lina från plattform till plattform uppe i den höga regnskogen. Ni som känner mig väl vet att min höjdrädsla brukar stoppa mig i sådana här situationer och hade jag rest själv hade tanken givetvis aldrig ens infunnit sig. Nu mötte jag dock ett grupptryck som hette duga. Det var bara att spänna på sig hjälm och övrig utrustning, försätta sig i ett meditativt tillstånd och åka. Jag ska vara ärlig och säga att det inte roade mig överdrivet mycket. Vanliga view points fungerar minst lika bra. Träden var så höga att man inte såg marken nedanför, vilket underlättade, men plattformarna erbjöd däremot lätt svindel. För folk med märklig kärlek till bergochdalbanor verkar detta vara underhållande däremot.

Efter lunch begav vi oss med båt ut på Costa Ricas tredje största flod: Tárcoles. Här bor ca 32 krokodiler per kilometer och då pratar vi om American crocodiles. En genomsnittshane blir ca 5 meter lång och väger ca 300 kg. Alligatorer finns inte i Costa Rica (sådana vi såg i Amazonas) och Caimaner lever inte i saltvatten. Tárcoles mynnar ut i Gulf of Nicoya (dvs the Pacific) och därför består floden av saltvatten.

National Geographics är ofta här för att göra undersökningar, märka krokodiler och filma. Floden är även en klassisk turistpunkt i landet. På grund av dessa faktorer erbjöds vi även en show av guiderna: krokodilerna skulle matas. Detta får dem att komma upp ur vattnet så att vi kunde se deras fulla storlek. Endast ca 10% syns i vattnet, och det är bara huvudet. Jag är såklart skeptisk till all matning av vilda djur men jag klev ju rakt in i turistfällan så jag kan inte kommentera på det.

Förutom alla vackra krokodiler såg vi även flera sorters fåglar. Bland annat The Bonebreaker som äter krokodilernas matrester (krokodiler äter inte ben).

Alla krokodiler har fått egna namn. En av de största heter Tornado. Han fick sitt namn efter att han setts fånga en ko, dra ner den i vattnet och rulla runt med den så att händelsen såg ut som en tornado.

Tárcoles är en transition area, vilket innebär att söder om floden växer regnskog och norrut växer mangrove. Därför finns det djur på ena sidan floden som man inte alls kan hitta på andra sidan och vice versa. Båten tog oss för att titta närmre på de ståtliga mangroveträden. Dessa är de enda som kan överleva klimatet eftersom de klarar att separera saltet från vattnet. Människan vill gärna använda virket till att göra möbler men tack och lov är det olagligt i Costa Rica och den yta (1%) som är täckt med mangrove är nu ”protected area”.

För övrigt börjar vi närma oss 20 efterskalv, alla mellan 4.6 och 5.6. I natt var det ett på 5.6 men de flesta av oss märkte ingenting. Skalven håller sig till Sámara, Guanacaste eller havet (precis här i närheten med andra ord). Senaste veckan har varit hektisk med otaliga sluttentor i första kursen. Jag har även haft besök av en fd Växjöbo: Moa! Jättekul med besök och spanskahjälp.

Vi svettas men trivs. Skriv gärna en rad

Pura vida