I have homes everywhere, many of which I have not seen yet. That is perhaps why I am restless. I haven’t seen all my homes.

–Steinbeck

Citatet från Steinbeck är en god introduktion till dagens inlägg som till stor del kommer handla om att känna sig hemma. Jag vill passa på att varna känsliga läsare (såsom min käre David) redan nu att detta inlägg med största sannolikhet kommer spåra ur i yoga-nörderi och vad vissa skulle kalla ”hippie-flum.”

För några veckor sedan hade vi en hel veckas ledigt. Amerikanerna åkte på tur till Panama i sann turist-anda (chartrad buss, hotell, ej umgås utanför gruppen och dyl.) medan jag och Ellen besökte den karibiska kusten i Costa Rica. Vi stannade hela veckan i den reggae-vibrerande byn Puerto Viejo (de Talamanca). Tanken var yoga, veggo-mat och snorkling. Eftersom vädret inte levererade till fullo avstyrdes snorkelplanerna och dagarna fylldes istället av yoga, fantastiska möten och inre resor.

Vi började med att hyra cyklar och gav oss ut på en tur i lätt duggregn. Havet följde oss på vår vänstra sida och regnskogen på den högra. Luften var ren och klar och emellanåt passerade en bil, men i övrigt hördes endast vrålen av howler monkyes bland trädtopparna. Vi cyklade förbi yoga shalas, ashram, hotel och restauranger på vår väg mot Manzanillo, ca 1.5 mil bort. Väl framme vid den nästan öde stranden åt vi picknick medan vi blickade ut över de guppande båtarna på havet och den vita sanden.

Redan på eftermiddagen var det dags för vårt första yoga pass. Hatha yoga. Två timmar var allt som behövdes för att reducera smärtan i kroppen och oron i sinnet. Höfterna öppnades och ryggen rätades ut. Savasana gav även intressanta insikter och efteråt blev jag inviterad till en sweat lodge som skulle hållas senare i veckan.

Morgonen efter testade vi på Shakti flow som var ett värmande och tekniskt pass med både halvmånen och diverse armbalanser. Shalan består av ett vackert dekorerat trädäck, omringat av regnskog och utsikt mot havet. På bakgården odlar de ekologisk choklad som säljs i caféet under shalan. Vi passade på att avsluta morgonens practice med en shot av varm 75 %ig cayenne-choklad.

Vi hade ett till två yoga-pass om dagen och testade på stilar som Hatha love, Forest yoga och Ashtanga vinyasa. Jag är otroligt imponerad över Ellens motivation och ork under hela veckan! Framförallt vinyasan var krävande, även för min del, eftersom större delen av passet bestod av olika varianter av huvudstående. Jag fick med mig många intressanta och lärorika tips och övningar från vår vecka på OM viva el momento.

Efter två dagars fastande och byggande av sweat lodge, kom så dagen för ceremonin. Jag hade mött Rachel några dagar tidigare och ceremonin skulle hållas i hennes Hidden Garden mitt ute i regnskogen. Rachel är en otroligt intressant och inspirerande kvinna som jobbar som shaman, healer, naturmedicinsk läkare och yoga-instruktör. Traditionen vi skulle utföra kommer från Mexico, där Rachel tillbringade 4 år med indígenas för att tillslut få sin pipa. Denna tradition utförs vanligen vid fullmåne och är det feminina svaret till Soldansen; Baile de la Luna. (Min sydamerikanska blomma var så klart med på ett hörn med andra ord!)

En sweat lodge är alltså en hydda som fungerar som en bastu, men blir mycket varmare eftersom stenarna ligger i en stor eld i flera timmar och hyddan är väldigt liten. Vi hade fyra ”doors”, d.v.s. fyra omgångar av nya stenar. Sammanfattningsvis så ber man till Moder Jord om balans mellan kvinnligt och manligt på jorden, genom olika mantran och sånger. Svetten forsade, kläderna vara dyngsura och jorden vi satt på blev till lera som smetades ut över kroppen allt eftersom man bytte position. Efteråt låg vi i gräset, på den svala marken, framför den varma elden och tittade på den stjärnklara himmelen ovanför de höga träden. Det var en kärleksfull och fantastisk upplevelse tillsammans med nyfunna vänner.

Som om det inte vore nog med detta så bjöd P.V. dessutom på kulinariska lyckorus, svalkande hav och vänliga människor. Attityden är en helt annan på den karibiska kusten; istället för att ropa ”I love you mamaciitaaaa” efter gringas så hälsar alla vänligt på varandra, oberoende av nationalitet. Jag och Ellen träffade även en man som har en volontärorganisation, där han och hans fru hjälper ursprungsbefolkningen (indígenas) på olika sätt. Bland annat har de soppkök tre dagar i veckan och på lördagen var jag och Ellen på El Puente för att hjälpa till.

Veckan var givande på flera nivåer och jag lämnade med löften om att snart komma tillbaka. Jag kan inte minnas senast jag kände att allting jag tar mig för är helt rätt. Det är så det ska vara.

Puerto Viejo fick snabbt en speciell plats i mitt hjärta och jag har en känsla av att det kommer bli ett av de ställena jag småningom kommer hänga min hatt. Rastlösheten reduceras.

Pura Vida