”Har du haft något breakdown än?” frågar min väninna halvvägs in i femte postpartumveckan. ”Haha, inte än”, svarar jag och sanningen är att jag inte kan se det komma heller för jag älskar allt jag gör. Jag njuter till fullo av att ge all min tid och allt av mig till min älskade Orion. Men jag vet att alla inte har det så och det är inte lätt att hitta fokus och ork till att ta hand om sig själv alla gånger. Samtidigt som man tar hand om någon annan 24/7, kanske sover lite och dåligt ska man komma ihåg att både äta och dricka och ta hand om eventuella obalanser och krämpor som oftast uppstår efter förlossningen och som aldrig pratas om.

Eftersom BVC gärna sätter likhetstecken mellan postpartum och depression kan det kännas onaturligt att ventilera där med någon man inte känner. Och precis som på MVC saknas både ett holistiskt tankesätt och bemötande till kvinnokroppen och resan man gör. Nä, postpartum care är icke existerande i Sverige, som så många andra länder. Men även om man lämnas ensam och postpartumperioden inte talas om anser jag att man har ett visst eget ansvar att söka information till sin resa, precis som man har under graviditet och inför förlossning. Så kan man också finna sin community och utrymmet för samtalen. Det egna ansvaret och en närvarande, stöttande community skapar starka individer. Nu vill jag inte bli för politisk utan hålla mig till det viktiga:

Hanterandet av den totala hängivelsen som krävs från de sekunder man startar sitt nya liv som mor.

Jag förstår att det kan vara överväldigande att ge oändligt mycket och vara hundra procent närvarande om det inte är något man praktiserat och mentalt har förberett sig på, och även då är det inte alltid helt lätt! Någonstans tror jag ändå att det är viktigt att man, innan man skaffar barn, skaffar sig någon typ av uppfattning av vad den totala hängivelsen och servicen innebär. För en mor är ständigt à jour, ständigt i service och utrymme för egna behov ges endast i små väl portionerade luckor. Alternativt blir man varse detta ganska snabbt och kan därifrån välja att växa i sin livsresa utifrån de lärdomarna (prövningar) man tilldelas.

Att ge Outtröttligt

De dagar jag har 20 min för mig själv att ta en dusch ger jag min fulla närvaro till den duschen och njuter av stunden. Sedan är jag (på)fylld med energi och återgår till mitt arbete: att vara en närvarande mor som kan ge outtröttligt. Just det ordet är avgörande -> outtröttligt <-

Hur? Genom att alltid finna balansen i att ge till sig själv och fylla på när utrymme ges har man alltid kraft att ge mer och mer och mer….

Tack vare min practice och många verktyg från mina traditioner har jag en uppsjö sätt att vända mig till för påfyllning: yoga asanas och nidra, pranayama, neti, ayurvedisk mat, shamantrumman, heliga sånger, dans etc…. Men många gånger är det just de mest fundamentala sysslorna som att ta hand om min kropp som är de mest stärkande:

Ta en dusch

Tvätta, borsta och fläta håret

Abhyanga (ayurvedisk oljemassage)

Yoni steam

Fotmassage

Viparita Karani (vila med fötterna mot en vägg eller på en puff)

Hur fyller du på med energi?

Den Postnatala Sorgeprocesen

Min lärare Uma Dinsmore Tuli skriver i sin bok Yoni Shakti om vikten av att sörja och läka efter barnafödsel. Sörja kvinnan man en gång var för att fullt ut kunna omfamna kvinnan man är idag. Och låta kropp och psyke läka efter transformationen man precis varit med om. Uma pratar om de kulturella begränsningarna i vårt samhälle där ”get over it, get on with it, act like nothing has happened” verkar vara budskapet vi får och ger oss själva. Hon berättar om yogalärare som börjar undervisa och demonstrera aktiva flöden och avancerade positioner bara veckor efter födseln, och om kvinnor som blivit hämtade i ambulans i shopping gallerian för de har underskattat hur sköra de är. Att bege sig till gallerian bara dagar (eller ens veckor) efter födseln är för mig helt obegripligt. Kvinnorna själva säger att de kände sig ensamma och instängda i hemmet. Hade ett erkännande av den Fjärde Trimestern och därmed stöd och hjälp av nära och kära funnits hade det inte behövt vara så. Inte heller skulle det ske om det fanns en kulturell acceptans av Moderskapet (och Föräldrarskapet) som Total Bhakti.

Bhakti= devotion. Hängivelse. Jag är full av service till det Gudomliga; Guden och Gudinnan, Fader Himmel och Moder Jord och alla deras barn.

Postpartum som Bhakti Praktik

Min practice nådde en kulm någon gång i mitten av 2015 efter att ha tillägnat det gudomliga inom mig otaliga typer av pujas (ceremonial worship). Yoga asana, mantras och sacred songs, journaling och prayers, ceremoni och shamanska resor är bland de främsta av dessa och många gjordes på en daglig basis. Genom åren har jag lagt mycket tid framför, till, hos och på mitt altare (ett tag hade vi faktiskt 4 stycken här hemma!). Och genom alla dessa verktyg har jag inte bara tagit kontakt med det Gudomliga och det högre jaget, tonat in på Universums Kärleksfrekvens men gett all min kärlek och service till det Gudomliga- genom att ge mig själv den här tiden och omsorgen. Jag har också under många år och på olika vis arbetat volontärt och gett av min service till Moder Jord och det kollektiva helandet och Kärleken. Jag har t.ex. arbetat i kök på festivaler, donerat yogaklasser och arbetat i djungeln för att skapa cermoniplatser och självklart med sweat lodgen. 

På olika vis fortsätter allt detta nu, i nästa fas av resan, all den här hängivelsen och min glöd att ge växer dagligen. Så när jag nådde den där kulmen märkte jag hur just hängivelsen, tacksamheten och servicen till det Gudomliga blivit integrerat i min vardag, hur allt jag gör är Bhakti och den stora Tacksamheten för livet. Mina timmar framför altaret var inte längre ett behov för att connecta och må bra och/eller att ge. Det finns här alltid, i allting jag gör: från njutningen av att lägga sig i en vacker, egengjord säng till att laga mat till min familj och tvätta våra kläder. Utrymmet uppstod således. Utrymmet och tilliten för expansion, till att ge helt, fullt, oändligt, villkorslöst av sig själv. Jag talar givetvis om Barnet och det Heliga Föräldraskapet. 

Föräldraskapet som är precis det: den högsta Pujan och Total Bhakti. Att ge sig hän åt att servea Spririt, det Gudomliga, i form av en ny varelse. Att ge sitt löfte till Moder Jord att alltid guidea hennes barn genom det barnets resa här på jorden, att ge outtröttligt och villkorslöst av sin kärlek och tacksamhet till människan man skapat och bringat till jorden. Det är för mig Total Bhakti. Det är det magiska föräldraskapet. 

Som kvinna börjar det redan i graviditeten, där jag håller space i min kropp för skapandet och under nio månader åsidosätter jag Mig för det nya livet att ta form. Resan och upplevelsen gör sig inte rättvis i ord men allt kommer egentligen samman i en punkt: Tacksamheten. Jag är djupt tacksam över att Orion valt att växa i min kropp, att resa hit till jorden genom mig och valt att resa och uppleva livet här tillsammans med mig och Ola och att han valt oss som jordliga lärare och att han – vår lärare- är här för att guidea oss. Kärleken, blissen, kan bara ta form av Tacksamhet och däri blir alla mina handlingar total hängivelse och vice versa. 

Gå djupare i din resa och praktik med Yoginis and Mamas Community här.

Jag kan inte se Moderskapet- föräldraskapet- på något annat vis för man uppslukas helt och ger totalt och är i ständig service, ständig beskyddare och ständig lärling, inte bara varje vaken sekund men också de sovande.

Och det är så fantastiskt vackert.

Så hur har jag ens tid att skriva och dela det här?! Artikeln, orden, behovet att skriva ner går fort. Och även det tillhör min practice, sakerna jag gör för att själv må bra och fylla på när jag har några extra minuter. Det som tar tid är att få ut det online. Och sanningen är att det har tagit flera veckor att göra färdigt den här artikeln och däremellan hade jag tom ett fysiskt litet breakdown där jag låg i feber och ryggvärk i två dygn. Helt enkelt för att jag, som så många andra, underskattat min energi och kört på här hemma med allt från hushållssysslor till yoga. För även om jag har en underbar tribe och vi hjälps åt så gott vi kan så är vi inte många och det traditionella viset med äldre som hjälper och stöttar existerar inte heller här. Så jag låter saker ta tid. En artikel få ta form under den tid som finns mellan mitt huvudsakliga arbete. Och hur lämpligt är det inte att just denna fick fysisk form just idag under Kräftans Fullmåne. Tecknet som talar om Modern och vikten av att ta hand som sig själv, sitt skapande och att dela sin sanning med omvärlden genom konsten. 

Ometeotl, 

Magdalena