Att leva och praktisera Shamanism, Yoga och Ayurveda betyder inte att jag följer uppsatta regler för mitt liv; dessa traditioner, filosofier och vetenskaper är inte mänskligt konstruerade religioner. Egentligen betyder det bara en enda sak: att jag följer mitt hjärta. Alltid.  

Uråldriga traditioner och visdomar ger mig riktlinjer och verktyg på min väg. För att jag alltid ska komma ihåg att följa mitt hjärtas röst och kärleken och att aldrig ta något för givet. Jag är oändligt tacksam för mina traditioner både för att de tillför glädje och fokus i mitt liv men också för vägledningen jag kan ge mig själv genom deras riktlinjer. Särskilt vackert, starkt och viktigt har det varit och är det i min resa att hela Kvinnan och det Gudomliga Feminina inom mig. Närvaron av uråldrig visdom, ritualer, mediciner och kvinno-triben världen över stärker mig på min väg genom livets och Kvinnans cykler; menstruationsfasen, graviditeten, födelseresan, postpartum, det heliga Moderskapet och vidare. 

Hur kan vi leva med Ayurveda och Shamanism i vardagen?

Tex påminner Ayurveda och Curanderismo oss om att resan inte tar slut vid barnets födsel. Snarare är det då den börjar. Transformationen in i det heliga Moderskapet som vördas de första tre månaderna efter barnets ankomst. Dessa uråldriga traditioner och vetenskaper låter oss komma ihåg att hedra det; att hedra Kvinnan, kvinnokroppen, Modern och hennes ofantligt viktiga arbete hör på jorden- att guidea de nya varelserna.  

I den västerländska ("moderna"?) kulturen glöms Modern bort så fort bebisen anlänt. Helt plötsligt är hon oviktig, hur hon mår är ointressant och den fantastiska resa hennes kropp har gjort blir nedtystad och tabubelagd. Precis som allting annat runt hennes sexualitet; det heliga menstruationsblodet, gravidkroppen, födelseprocessen, postpartumkroppen, klimakteriet...... allt utom barnet. När det gäller barnet ska plötsligt kvinnan fläka ut sin sexualitet och hon förväntas visa upp sitt innersta, sin skapelse, till höger och vänster så fort som möjligt till de som vill se det nya livet och lapa i sig av dess oskyldiga kraft. Detta syns inte minst i attityden inom "vården" där mor genom hela graviditeten går till Mvc för kontroller och samtal men sedan blir lämnad ensam genom transformationen och den fysiska övergången tystas ned. När barnet sedan kommit är fokus enbart på barnundersökning och BVC. Mors "efterbesök" sker först 8 veckor senare?! 

Traditionell medicin däremot ägnar både mor och barn kärlek och omsorg genom sitt holistiska bemötande och erkännande av enheten (oneness) av duon och vikten av mors välbefinnande för barnets välbefinnande, både under graviditeten och efter. Exempelvis pratar Ayurvedan om att barnets matspjälkning speglar vad mor äter och att hon första tiden efter födseln därför behöver äta försiktigt, troligen små lättsmälta portioner eftersom matspjälkningen är svag. Att äta Vata-grödor (så som kål, broccoli, lök) skapar luft och torrhet och ger barnet gaser medan stark mat som vitlök och chili kan orsaka kolik hos barnet. Egentligen är detta common sense och naturligt inbyggd förståelse när mor lyssnar till sin kropp och sitt barn (idag gör vi dock sällan det utan vi har gett bort vår röst till Mvc, BVC, socialstyrelsen och Livsmedelsverket). 

Andra kategorier är mer specifika och nämner örter för att stärka och hjälpa livmodern tillbaka i storlek och plats, så som hallonblad, daggkåpa och rölleka. En otroligt viktig del av den traditionella läkekonstens bemötande är ERKÄNNANDET av post-partum och den fjärde trimestern då mor och barn behöver mycket vila och stillhet i en ostimulerande miljö. Detta är avgörande för mors återhämtning, att undvika depression, att integrera den nya livssituationer (oavsett om man har tidigare barn eller inte) och för hela familjen att skapa trygghet, lära känna varandra och för mor och barn att förenas i sina nya sätt att kommunicera. Genom vilan hedrar vi kvinnokroppen, det heliga Moderskapet och den heliga Familjen. 

Riktlinjerna är tydliga: stanna i hemmet de första 42 dagarna, minimera sysslor och delegera ut hushållsgöra, bli omhändertagen av föräldrar med mat etc, och bli supportad i läkandet av midwife (eller doula) genom helande yoni steams, teer osv. 

Och kanske viktigast av allt i dagens samhälle: begränsa besöksantalen! 

Detta tycks vara extremt kontroversiellt och något få har förståelse för. Många verkar vilja komma rusande på besök redan några timmar efter förlossningen. Ändå helt utan intresse för födelseresan och helt utan respekt för Kvinnan och Modern. 

Vad tror du har hänt här? Hur tror du egentligen det gick till att bebisen nu är utanför magen, där den varit de senaste nio månaderna?! 

Har jag god lust att skrika. Kroppens resa genom expansion, smärta, kärlek, sårbarhet, öppenhet. Sexualiteten. Att öppna och ge sig hän åt Kraften, den Gudomliga Sexuella Kraften. Styrkan, fokuset, närvaron och tilliten som krävs av kvinnan. Allt tystas ned. Hela kroppen har justerats och anpassats efter och till denna magiska transformation och övergång. Efteråt ska kroppen gå tillbaka igen, kontrahera, dra ihop sig, läka. Vila och stillhet krävs för att läka väl och för att landa och jorda sig i denna fantastiskt självklara och surrealistiska händelse.  

I min resa ber Universum mig att uppmärksamma detta, att hedra Kvinnan genom att hedra, ära och lyssna till min kropp. Något som ständigt tycks uppröra- att lyssna till kroppen, det är icke så normen skolar oss! 

"Helst hade jag velat ligga hemma på soffan i 2 månader" svarar en väninna på frågan om när man känner för att ta emot besök efter födseln. Själv hade jag gärna gett de första 21 dagarna enbart åt mig och min familj men samtidigt är det en del av min prövning att släppa in fler i det mest intima, att dela och prata och att ta emot hjälp som erbjuds. Vi bad om de tre första dagarna för oss själva för att sedan börja ta emot kvinnorna i familjen, två per dag. Detta var fullkomligt rimligt för min energinivå. Var och en måste och kan endast utgå från sig själv och det är viktigt att uttrycka sin önskan och ståndpunkt i ett sånt här läge. Här ges direkt möjligheten att uttrycka sin röst och visa sin familjs värderingar- något som kan vara en prövning i att stå på sig om övrig familj/vänner försöker köra över med sina sätt att göra saker. 

Personligen har jag också ett ansvar gentemot mitt kall här på jorden; att  återskapa uråldrig visdom i vardagen genom att hedra det Gudomliga Feminina och stärka kvinnans röst. Det börjar med mig. Hos mig. Att de första dagarna efter förlossningen bjuda in enbart kvinnor var för mig inte ett val utan en självklarhet, det mest naturliga. När vi samlas i den intima stunden kan samtalet ta form, frågor ställs och berättelser utbyts. Vi talar om kvinnokroppen, upplevelsen, resan, sexualiteten. Vi talar om vad som händer i födelseprocessen och portalen in till det heliga Moderskapet. Det är där vi måste börja. Där måste jag börja. Vi stänger inte ute männen, tvärtom. Varje kvinna tar med samtalet vidare till sin man/männen runt henne. Detta är sant för mig, i mitt kall och i min resa. 

Hur vill du tillbringa post-partum? Vad är viktigt för dig?

Oavsett vad och hur vårt önskemål ser ut krävs det att vi verbaliserar det till de runt oss. Det kan bli sura miner och total oförståelse som möter oss tillbaka men kom ihåg att Du förtjänar respekt! Transformationen- födelsen- in i Moderskapet är Min resa tillsammans med min kropp, mitt barn och min partner. Jag vill vara i den. Jag vill njuta av den. Jag vill känna. Jag vill uppleva resan till fullo. Vi delar i den takt vi är redo och vi håller inte tyst. Allt vi kräver är att bli bemötta med respekt.  

Ometeotl

Magdalena Chandrakaí