Jag borde ha sagt något.

Jag borde ha sagt något.

Hur många har inte tänkt den tanken ett otal gånger under sitt liv?

Men varför säger vi inte något? Varför står man inte upp för sig själv, uttrycker sin åsikt eller känsla eller fundering eller perspektiv ? utan istället hamnar med en klump i halsen, som flyttar sig ner till hjärtat för att sedan lägga sig gott fast i de tre lägre chakrana av kroppen och helt enkelt försvaga ens självförtroende, styrka och röst.

Normen att tysta våra känslor är så väl förankrad att de flesta av oss faktiskt tystar sig själv utan att tänka på det. Endast vi kan få ett slut på det.

Anledningen

att vi inte vill eller våga säga något är oftast för att vi är oroliga eller rädda för den andra personens reaktion. Om de blir ledsna eller arga till exempel. En annan anledning kan vara: äh, det spelar ingen roll om jag säger något för jag blir inte lyssnad på ändå och en förändring kommer inte ske.

source pexel

Bägge exemplen är helt enkelt skadliga. Vi tystar oss själva och vi tillåter andra att tysta oss genom att antingen förminska vår egen åsikt/fundering/känsla eller genom att försvara deras barnsliga beteende. Att förvänta sig att en inte blir hörd, lyssnad på eller respekterad kanske är vanligast hos de som befinner sig i underläge i en maktrelation. Vår samhällsnorm bygger på en norm där den ena är starkare än den andra och därför sätter sig själv i maktposition och använder det till sin fördel. Det finns självklart många grupper som försätts i underläge, jag väljer att just nu prata om kvinnor och barn. Tyvärr är det just kvinnor och barn som förtrycks och tystas på det här viset. Problemet blir att vi ständigt tror att vår röst och våra känslor inte har ett värde. Även om vi befinner oss i en relation som är jämställd så kan det här beteendet bli tydligt för att vi är vana att tysta oss själva. Och när vi håller vår egen sanning inne så mår vi förr eller senare dåligt. En förändring kanske inte kommer ske omedelbart när en säger sin mening i saken, men ytterligare ett perspektiv ges på tillvaron. Och DET behövs alltid.

Perspektiv

Där möter vi den första orsaken jag nämnde; att vi väljer att vara tysta av rädsla eller oro för den andra personens respons. I min erfarenhet söker vi sällan konflikt eller debatt när det är så att vi vill ifrågasätta någons uttalande, beteende, åsikter, val, tankar eller vad det kan vara som skapar situationen där vi helt enkelt vill säga något men inte gör det. Snarare handlar det om att ge ett perspektiv på det hela och troligen också för att berätta om sina känslor.

Jag är så evinnerligt trött på alla dessa omogna vuxna. För det handlar helt enkelt om omognad; en oförmåga att lyssna. Hela vårt samhälle tycks bygga på egoism och att man bara ska lyssna på sig själv, aldrig andra. Min vän och kollega på Yoga Mamas skriver så fint om att lyssna på barnen och hur mycket vi som vuxna kan lära oss om oss själva och varandra när vi lyssnar på barnen. Läs hennes starka ord här. Kan barnen få växa upp i en sådan miljö, där vuxna vet hur man lyssnar, tror jag att en våg av empati och öppenhet kan spridas över jorden.

Att människor reagerar negativt när någon delar sin sanning, fundering, eller perspektiv kort och gott, är deras egna problem att jobba med. Hårt? Nej. Alla bär vi vår egen skit och behöver ta ansvar för den. Och i ärlighetens namn, hur reagerar du när någon säger en skarp sanning till dig? Det är otroligt svårt stundtals att inte ta saker och ting personligt, särskilt när de är tydligt riktade till en. Att istället välja att se det som en lärdom: “ ok, nu fick jag det här perspektivet presenterat för mig, undrar varför? Kanske kan jag lära från det, kanske kan jag växa från det, kanske är det något jag behöver höra och själv fundera vidare kring?” det är tyvärr ytterst ovanligt. Det är svårt och det tillhör en mogen fas av lyssnandets ädla konst. I vår samhällsnorm är vi skolade att stanna i ungdomens fas hela livet. Vilka förebilder finns för att kliva in i mognad och i att verkligen lyssna på varann? In i den feminina kraftens essens.

Kampen

I min egen resa har jag kämpat med detta sedan jag kom hit till jorden. Kämpat med att våga säga min sanning, våga uttrycka den i rätt lägen och att uttrycka den med klarhet och ödmjukhet. Tydligen har det fallit på min lott att ständigt möta just Vädurar där detta ställs på sin spets. En stor del av min blodsfamilj är vädurar i sitt soltecken och jag menar det verkligen när jag säger att jag kämpat med detta i hela mitt liv. Kämpat för att inte krossas helt när jag möter förtrycket som direkt kastas på mig när jag säger mitt perspektiv och mina känslor (eller ibland bara undrar något). Kämpat för att våga säga något alls. Kämpat för att ta mig ur härskartekniker som frekvent används i kommunikation av de som sätter sig själva högre än andra.

source pexel

Jag vill bara bli hörd

Vad menar jag med väduren? Väduren är, som jag nämnt tidigare, det första tecknet i zodiaken och representerar barnet som söker sin frihet och självständighet men kämpar med att inte vilja växa upp och frigöra sig från sina lärare. (Självklart står tecknet för en hel massa saker, men detta är relevant för den här artikeln och situationen). Som ett barn som utvecklar sin vilja, kombinerat med en vuxen som aldrig lärt sig lyssna, då blir resultatet oftast att personen enbart anser sin vilja, sitt perspektiv, som det enda rätta och är livrädd för att höra någon annans. Säger man då sitt perspektiv kan resultatet bli:

1) “du ska alltid pracka på mig en massa sanningar och att alla ska leva som du annars är man inte bra nog!!””

2) en debatt, ett motstånd och en aggressiv stämning.

Wooooow, what happened?! Ibland orkar man helt enkelt inte säga något. Så man tystar sig själv.

Men, oftast kommer det ikapp och biter en i svansen ganska snart: Jag borde ha sagt något.

Jag vill ju bara bli hörd, sedd, lyssnad på. Min röst är viktig och mitt perspektiv behövs i världen. Varför ska bara de som skriker högst få höras? Varför får inte känslor höras?

Det kan vara i till synes oviktiga situationer där man ändå känner att Jag borde ha sagt något. För det är viktigt för mig. Hur gör man då? Övar. Övar sitt mod. Övar i att inte ta saker personligt. Övar på att stå på sig. Övar på att inte ta på sig någon annans reaktion och personliga skit. Övar på att säga sin sanning, lite hela tiden. Lättar på trycket genom att skriva, sjunga, dela med en vän. Övar på att erkänna att Jag borde ha sagt något. Övar på att känna sin rösts värde. Och accepterar att vissa relationer helt enkelt inte är värda att ha kvar för de tar för mycket energi genom sitt förtryck.

I den här artikeln finns också en bra övning för att frigöra undertryckt energi i halschakrat.

I mitt arbete är detta en så stor och viktig del; att guida mig själv och andra i att hitta sin röst och våga uttrycka den. Det genomsyrar all min undervisning i yogan, kommunikationen och shamanismen. Det är definitivt tydligt i den Personliga Vägledningen jag ger. Dit kommer man bara när man känner att det är dags att ta nästa stora kliv i sin egen sanning och att bli sin egen guru/guide/lärare- att helt enkelt hitta och uttrycka sin unika röst. För det krävs mod. Och en vilja att släppa taget om gammal skit.

Jag vill släppa taget om gammal skit. Därför startar jag härmed berättelserna “Jag borde ha sagt något”. På Facebook-sidan kommer jag dela egna berättelser där jag känner att jag borde ha sagt något, under tagen #jagbordehasagtnågot. Och jag inviterar dig att göra detsamma. Dela inlägget du läser och berätta din egen berättelse. Våga släppa taget om gammal skit. (Givetvis kan berättelserna vara fria från namn om du känner att du vill det).

Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi läka för att närma oss ett slut på förtrycket. Jag talar om förtrycket av den feminina kraften, förtrycket mot känslor och intuitiv energi. Det är trots allt vi som behöver säga något, säga ifrån, stå upp för oss och säga DET RÄCKER NU!

Med mod och kärlek,

Magdalena Etzalitzin