Creating Space

Clearing. Chopping. Raking. Cutting. Lifting. Moving.

The muddy jungle soil covers my face, my hands, and fills the space underneath my nails to make me understand we are one and the same.

Moving rocks from one place to another; creating paths and openings. New beginnings. Release.

Ticks are biting and crawling all over my legs and up the ass, biting again even harder this time. Itchy, muddy sweaty and part of it all.

Open circles opening the heart. And we become spirals and trees.

Openings  

Mama Jungle says:" Lift your head. Raise your eyes towards the tall trees. Rest here. In the space you created."

We share the silence of focus. Snakes bless our work. We are welcome here. She gifts us bamboo trees and we chop them, flatten them and build a bridge.

We build a bridge to unite the people.

Raking and clearing. The wheelbarrow fills up: what is not wanted in one place gets an important role somewhere else. Paths are made. The secret passageway in the jungle starts to show for the one who looks.

We create paths across the worlds.

And you are welcome here,  dear one. We are all welcome here.

Indiana Jones hanging bridge

I am blessed with having family in many parts of the globe. It is with deep gratitude and humility me and my husband offer our service to Mother Earth. To create and hold ceremonial space is such profound work. I and we are happy and grateful to be part of this creations work; to plant seeds of community and to share the tales of ancient traditions. Everywhere we go, we will carry this work in our hearts and our feet. And we invite you to join the feast!

More tales will come, the land will expand.

Thank you.

Ometeotl

Cantantes and Tatarahuehue

Hemma bra och hemma bäst

The following story is in Swedish. Coming stories will be in English or Swedish, hopefully with a summary in the other language. More on Costa Rica --->

Local artist Kristel :"I am happy to be who I am " 

I bambubuskaget framför mig har två stora träd knäckts på mitten och fallit över ett odlingsområde med örter. Tukanerna flyger högt men deras skrik hörs som vore de mitt i trädgården. En liten mörkblå kolibri tar en paus på en trädgren intill huset och på solstolen ligger husets vilda husdjur Bloom och tar igen sig efter dagens ödlejakt. Djungelns tystnad skapas av en kaskad av ljud; som om alla djur sjunger tillsammans med träden och omfamnar mig så att jag också hamnar i samma meditativa frekvens. 

"Jag tror många som hamnar här är lite rotlösa på något sätt", säger min man som täljer på en pinne. 

Att balansera två fysiska hemplatser är många gånger en krävande akt, även att jag gjort det större delen av mitt liv på olika vis. Ju längre man varit på ett ställe ju mer utmanande blir omställningen till det nya. Även när det nya är familjärt. 

Att komma till Sverige har alltid varit kulturellt utmanande för mig. Människor vill gärna hålla sig till sitt och sina och jag känner hur lätt det är att sluta hjärtat bland pengastress och kravillusioner. Jag sluter ögonen och önskar från djupet av min själ att jag kan bidra till ett mer öppenhjärtigt samhälle oavsett var jag är i världen. "Men varför bor alla så långt ifrån varandra", suckar jag högt. 

Det kommer jag nog aldrig vänja mig vid. 

Å andra sidan kommer jag nog aldrig riktigt vänja mig vid de stora ludna spindlar som med jämna mellanrum dyker upp bland kastrullerna. Idag var den ena grytan beslagtagen av en sex-benig kamrat. Fem cm i diameter. Fot till fot alltså. 

Men visst är här lätt att "fastna" och man finner ett eget sätt att bli vän med alla de varelser som delar djungeln som sitt hem. Skogen är inte bara meditativ men djupt jordande och jag tror det ligger något verkligt i det min man uttryckte. I puerto viejo samlas människor från jordens alla håll och när jag går genom den lilla byn träffar jag flera av mina goda vänner med bakgrund från Holland, USA, Italien, andra delar av landet eller här i Karibien. 

En gemytlig community har skapats i den lilla karibiska kustbyn baserat på mötet av alla dessa kulturer. Vi lever självklart inte i en utopi utan mörka baksidor men jag ser ett verkligt försök till förändring i Costa Ricas fattigaste del tack vare gemenskapen. 

Fladdermössen börjar cirkulera ovanför mitt huvud och Bloom lyfter uttråkat ena ögat för att sedan gäspa stort. Klockan börjar närma sig sex på kvällen och mörkret kryper närmare. På avstånd hörs grannen spela smörig latinamerikansk dansmusik på en orimligt hög volym. Syrsorna tar över tukanernas skri och jag går in i huset för att äta bönor och ris. 

Bloom chasing lizard