Manuel Antonio National Park

”Are you interested in bugs? I found a really interesting one this morning, in my house!”

 

He was referring to this one.

Ellen och jag har precis haft en fantastisk helg med äventyr, bad, djur, god mat, nyfunna och gamla vänner.

I fredags tog vi på oss walking sandalerna, packade våra travel gadgets och satte oss på en svettig buss i fyra timmar. Färden gick mot Quepos och nationalparken Manuel Antonio. Den lilla (numer turistiga) byn Quepos bjöd på överraskningar i form av italiensk restaurang, hampa kläder och hostelet med den häpnadsväckande utsikten.

 

Hostel view, Quepos

Tidigt på lördagsmorgonen gav vi oss iväg med guiden Henry mot nationalparken och redan innan vi hade kommit genom ingången hade vi sett både apor, papegojor, insekter och ugglor. Man kan själv ströva omkring inne i parken, men vegetationen är tät och djuren väl kamouflerade. Dessutom innebär en guide alltid den fantastiska möjligheten att lära sig nya saker om naturen och djuren man besöker! Henry visade sig vara en skojfrisk tico med stor passion för både sitt arbete och Moder Jord. Han hade även med sig ett teleskop så att vi skulle få se de små liven på nära håll.

 

 Dessa små papegojor är gröna och lever alltid i par. Här sitter de och myser i morgonsolen.

 Ugglis. Fullvuxen: 1.5 dm.

 Iguana i trädtopparna.

 Ytterligare en intressant ödla.

 Racoons. Tvättbjörnar (busfrön!)

Sengångare

Sengångare (perezoso på spanska,fint.) CRs svar på koalan; man vill ju helst bara kramas. Dessa små, illaluktande, krabaterna kommer bara ner till marken när de ska bajsa. Insekterna som följer med dom grävs ner med bajset och där de sedan äter upp det. Där bildas sedan nya ägg och nya insekter som växer och flyger upp för att bo hos los perezosos igen. "And that’s the circle of nature."

 

Som nämnt tidigare är Costa Rica ett land som är dyrt att resa i för en backpacker, men oj så väl investerade pengar vid ett sådant här tillfälle. De tre timmarna gick fort och Henry berättade många intressanta saker. Alla guider är licenserade och noga med att bevara naturen. ”Ingen blixt, gå endast på stigen, mata inte djuren, ta med allt skräp”, sades flertalet gånger av både guider och skyltar. Det var fint att vara på tur utan att ha en klump i magen över hur djur och natur behandlas av dess besökare.

Manuel Antonio national park

Efter promenaden vilade vi oss på en av de vackra stränderna och passade på att bada i ett rent hav innan vi begav oss tillbaka mot byn. Jag upptäckte en liten butik som säljer kläder gjorde av organisk hampa, bomull och bambu. Allt producerat och tillverkat i Costa Rica! Som pricken över i åt vi fantastisk italiensk mat innan vi satte oss på bussen mot Jaco på lördagskvällen.

Ev krokodiler

Manuel Antonio national park

Jaco har alltid något spännande som lurar i bakfickan. Det är alltså till den här turistiga surfhålan vi brukar åka när vi behöver miljöombyte och vill bada i havet (vilket som sagt inte går i Puntarenas: el basurero de CR). Vi mötte upp med vänner från alla möjliga håll och hade en lugn och trevlig kväll. Hela söndagen råkade vi däremot tillbringa i en tatueringsstudio med nya, intressanta känningar. Amanda gaddade sig och jag lekte lite med öronen. Det är alltid fint med nya bekanta och vi lämnade Jaco både nöjda och med söndagsnedstämdheten över att behöva åka tillbaka till la Punta.

 hampatröjan och nya ringarna

Skriv gärna en rad

Pura Vida

 

Om du gillade detta kanske du även skulle gilla:

Från djungel till Öken i Bolivia

Blog
Stories from the North
Travel the worlds, within and without

My journeys without led and lead me deeper within. As I began to travel deeper within, I saw and started to understand Change even more...

"Crocs are only planted on this earth to eat stupid people"

Nu kommer så det utlovade inlägget om krokodilerna, den som väntar på något gott och allt det där.

För några helger sedan gjorde vi en dagsutflykt med skolan. Det vill säga, två bussar fylldes med studenter (2 svenskar och resten amerikaner) som en klassisk turisttur. Det tog emot såklart, men det var ”gratis” och jag ville ju gärna träffa krokodilerna.

Första anhalten var en zip line tour. Det lockade måttligt men jag genomförde det. En canopy eller zip line innebär att man tar sig högt upp, bland trädtopparna, spänner fast sig i en sele och åker på en lina från plattform till plattform uppe i den höga regnskogen. Ni som känner mig väl vet att min höjdrädsla brukar stoppa mig i sådana här situationer och hade jag rest själv hade tanken givetvis aldrig ens infunnit sig. Nu mötte jag dock ett grupptryck som hette duga. Det var bara att spänna på sig hjälm och övrig utrustning, försätta sig i ett meditativt tillstånd och åka. Jag ska vara ärlig och säga att det inte roade mig överdrivet mycket. Vanliga view points fungerar minst lika bra. Träden var så höga att man inte såg marken nedanför, vilket underlättade, men plattformarna erbjöd däremot lätt svindel. För folk med märklig kärlek till bergochdalbanor verkar detta vara underhållande däremot.

Efter lunch begav vi oss med båt ut på Costa Ricas tredje största flod: Tárcoles. Här bor ca 32 krokodiler per kilometer och då pratar vi om American crocodiles. En genomsnittshane blir ca 5 meter lång och väger ca 300 kg. Alligatorer finns inte i Costa Rica (sådana vi såg i Amazonas) och Caimaner lever inte i saltvatten. Tárcoles mynnar ut i Gulf of Nicoya (dvs the Pacific) och därför består floden av saltvatten.

Kan ni se krokodilerna på dessa bilderna?

National Geographics är ofta här för att göra undersökningar, märka krokodiler och filma. Floden är även en klassisk turistpunkt i landet. På grund av dessa faktorer erbjöds vi även en show av guiderna: krokodilerna skulle matas. Detta får dem att komma upp ur vattnet så att vi kunde se deras fulla storlek. Endast ca 10% syns i vattnet, och det är bara huvudet. Jag är såklart skeptisk till all matning av vilda djur men jag klev ju rakt in i turistfällan så jag kan inte kommentera på det.

The big one

Förutom alla vackra krokodiler såg vi även flera sorters fåglar. Bland annat The Bonebreaker som äter krokodilernas matrester (krokodiler äter inte ben).

Bonebreaker

Alla krokodiler har fått egna namn. En av de största heter Tornado. Han fick sitt namn efter att han setts fånga en ko, dra ner den i vattnet och rulla runt med den så att händelsen såg ut som en tornado.

Tárcoles är en transition area, vilket innebär att söder om floden växer regnskog och norrut växer mangrove. Därför finns det djur på ena sidan floden som man inte alls kan hitta på andra sidan och vice versa. Båten tog oss för att titta närmre på de ståtliga mangroveträden. Dessa är de enda som kan överleva klimatet eftersom de klarar att separera saltet från vattnet. Människan vill gärna använda virket till att göra möbler men tack och lov är det olagligt i Costa Rica och den yta (1%) som är täckt med mangrove är nu ”protected area”.

För övrigt börjar vi närma oss 20 efterskalv, alla mellan 4.6 och 5.6. I natt var det ett på 5.6 men de flesta av oss märkte ingenting. Skalven håller sig till Sámara, Guanacaste eller havet (precis här i närheten med andra ord). Senaste veckan har varit hektisk med otaliga sluttentor i första kursen. Jag har även haft besök av en fd Växjöbo: Moa! Jättekul med besök och spanskahjälp.

Vi svettas men trivs. Skriv gärna en rad

Pura vida