Yoga Teacher Training Costa Rica

/

Guanacaste province is located in the northwest of Costa Rica. This province is the warmest in the country and between November and April there is hardly any rain (dry season), resulting in dry forests and a desert like climate.

During one of these hot months is when I decided it was a good time to do a Yoga Teacher Training. It happened to be located just outside of Tamarindo, which is basically as far as you can go from Puerto Viejo (southeastern corner of the country). And it was indeed hot, even I used air-condition! And, occasionally, I really missed the green jungle and all its sounds, movements, rain and humidity. I was surprised, however, that the howler monkeys woke us up around 5 am still, and they were close! Strolling around the surrounding areas showed me the many mango trees and it started to make sense why heaps of monkey families were hanging around in the desert.

Sunset Playa Negra, Guanacaste, Costa Rica

We started late in the mornings (6:45), when the sun was already up, making the sun heat the shala to a boiling temperature by the end of practice (9:30).  Everyday we also practiced teaching, had philosophy class, anatomy class and Yin Yoga. In total, we did more or less five to six hours of physical practice everyday. I truly enjoy that kind of intensity every now and again. The regularity takes my practice to new levels and the wisdom from the physical asanas (postures) grows deeper inside me. For anyone wanting to experience profound transformation, I recommend trying longer retreats (no matter what level you’re at on your path). And of course, I recommend joining me and Yoga By Magie for any workshops, classes and retreats :)

Reversed Prayer. Sunset Jaco Beach, Puntarenas province, Costa Rica

Every seventh day we had a day off. If you’re a yoga junkie, it’s hard not to do any practice at all, even though the body really needs some rest to process what it’s learning. I kept my morning meditations, in addition to going with some of the girls to Playa Negra to try Stand Up Paddleboard Yoga for the first time! We went to an empty beach where the ocean was quiet enough to not knock us of balance. Doing yoga outside can be challenging, but if you’re used to it and have a good drishti (focus) you will enjoy SUP yoga. My favorite part was lying in Savasana (on my back), hands touching the water, looking up to Father Sky and Grandmother Moon, noticing the shore with its trees in the distance while the sun was setting over the west coast of Costa Rica. Big hug to Naturalbeautyyoga who showed us this place!

I am grateful for having met such a beautiful group of strong, independent and open-minded women. Already a couple days in, I asked to experiment with them by guiding them through a drum meditation and ended up doing another one the week after. Thank you all for being so receptive and for everything you shared during these weeks!

Me and two of the girls drove down to Jaco for a couple of nights to get a different scenery and some beach. While they headed back home to Canada, I went visiting another yogini in San Jose and together we bussed down to Puerto Viejo to watch the craziness of the last Easter days. That is to say, I am now back in the buzzing jungle doing yoga, writing on the porch, doing sweat lodges and work at the wellness center.

Sabeena, Megan, Magie at Jaco Beach, Costa Rica

What did you do for Easter?

 

Pura Vida

 

Famous sunset Jaco Beach, Costa RIca. Foto: Magdalena Larsson

Famous sunset Jaco Beach, Costa RIca. Foto: Magdalena Larsson


Jordskalv 7.6

/

Läs min artikel om händelsen här.  

 

29 dagar sedan avfärd från Svedala och mycket har hänt. Costa Rica har en hel del att erbjuda och jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle ha mycket att säga efter så kort tid här. Snarare hade jag förväntat mig att det skulle vara ganska lugnt och stilla, med en någorlunda normal vardag, iom att jag trots allt är här för att studera. Kryddan på moset är väl den senaste händelsen som har oroat både oss och säkert flera av er där hemma. Jag hade utlovat krokodiler i nästa inlägg, men av förklarliga skäl avvaktar jag med den storyn.

En vanlig onsdagsmorgon. Läraren Melissa har precis börjat strukturera upp grupper av oregelbundna verb i preterito på tavlan. Vi stirrar på den vita tavlan med morgontrötta och grubblande ögon. Golvet under mig börjar vibrera och jag hinner tänka att det måste vara en stor j***a grävmaskin utanför huset som bryter upp halva asfalten innan Melissa tystnar. Hon går mot dörren, öppnar den och tittar ut i korridoren utan att säga någonting. Golvet har gått från att vibrera till att skaka. Jag följer henne med blicken samtidigt som jag märker att hela huset skakar. Melissa säger fortfarande ingenting men vinkar åt oss att komma till dörren. Hela klassen trycker sig mot dörrposten och håller om varandra. Vi kan inte avgöra om vi skakar på grund av jordbävningen eller av chocken. Ca 30 sekunder, som snarare känns som 5 minuter, passerar innan Melissa säger åt oss att gå ner för trappan och samlas utanför huset. Världen snurrar. Korridoren beter sig som en båt på stormigt vatten. Jag vet inte om mitt balanssinne spelar mig ett spratt eller om skakningarna övergått till gungningar när jag vinglande tar mig nerför trappen.

Jag hittar Ellen direkt utanför skolan, ler och säger åt henne att vara lugn. Hon säger inget, men tar min hand och jag vet vad hon tänker. Vi tittar på havet och funderar på hur lång tid vi har på oss. Lärarna försöker använda sina mobiltelefoner men nätet fungerar inte. Några sätter sig i bilen och slår på radion. Studenterna från Nevada och Kalifornien skrattar och säger att sådana här saker sker hela tiden hemma. Andra pratar om huruvida vi behöver evakuera till bergen eller inte. Efter 20 minuter eller liknande får vi informationen att dagens lektioner är inställda, och att vi bör gå hem, lyssna på radion och bunkra konserver och stearinljus. Butikerna har hunnit stänga och vattnet sluta fungera.

Jag och Ellen går till grannfamiljen där vi blir informerade att skalvet mätte 7.6 på Richterskalan och tsunamivarningar har gått ut längst med hela kusten. Vi bestämmer att åka med dem till en närliggande by, Esparza, i bergen. Även om jag har huvudet med mig (som syster påpekade) i kaotiska situationer var packningen inför evakuering inte det lättaste jag gjort. Jag kastade ut skolböckerna ur ryggsäcken och slängde istället ner en tröja, diverse mediciner, en tändare, 3 dosor snus, kex, dator, kamera, telefoner, pass och pengar. Senare insåg jag att mat, tamponger, underkläder, filt och ficklampa även borde vara saker som man tar med sig i sådana här lägen.

Vi var ca 10 stycken som tryckte in oss i en minivan och började köra ut ur Puntarenas. Om man inte åker med båt från Punta finns det bara en väg ut och det var fler än vi som hade tänkt ta det hållet. Långa köer bildades och tillhörande trafikolyckor inträffade. Trots det flöt trafiken smidigt, folk verkade hålla sig lugna och vi var ute ur staden efter ca 25 minuter. På vägen passerade vi hus som blivit delvis eller helt förstörda och sjukhuset, där alla patienter evakuerades. Tydligen är våning 2-8 helt förstörda, vi såg att delar av byggnaden hade kollapsat och fönster gått sönder. Hemma hos oss har en del småsaker fallit i golvet och gått sönder. I skolan rasade delar av kontoret ihop men i övrigt verkar det mesta vara intakt.

 

Vi satt med våra tico (costarica) vänner i en park mitt i staden och väntade på att el, telefon och internet skulle fungera. Det dröjde inte länge innan Costa Rica var tillbaka på banan och vi lyckades även hitta gratis wifi i parken vi satt. Costa Rica fortsätter att förvåna mig med hur ordentligt allting är. Folk är vänliga och hjälpsamma, trafiken flyter smidigt, internet, el och vatten fungerar kanon och om det skulle försvinna så har problemet löst sig innan man ens hunnit bli irriterad.

 

Jag, Ellen och Jealeska tillbringade hela dagen i parken, shoppade lite och åt pasteles de papas (lokala empanadas med potatis). Vi försökte hålla oss uppdaterade på nyheterna angående efterskalv. Tsunamivarningen drogs tillbaka redan efter en timme men det kändes ändå inte bra att återvända till havet endast några timmar efteråt. Klockan 17 bestämde vi oss dock för att ta bussen, innan mörkret skulle komma. Men när vi kom tillbaka fick vi reda på att ytterligare ett skalv hade inträffat och nya tsunamivarningar hade gått ut. Sammanlagt skedde ytterligare fyra skalv i samma område (Pacific), som alla mätte ca 4.6 på Richterskalan. En klasskompis skrev till mig att deras familj skulle åka tillbaka till bergen över natten och jag och Ellen bestämde oss för att göra detsamma. Vi är just nu incheckade på ett hotell i Esparza och har fått besked om att lektionerna återupptas som vanligt imorgon klockan 8.00.

I Puntarenas och närliggande områden verkar inte mycket har blivit förstört, men runt epicentrum i Guanacuaste har vägar och hus rasat ihop.

I övrigt verkar Moder Jord vara upprörd över någonting eftersom åskovädret nu även härjar utanför. Många av amerikanerna är skrämmande religiösa och tackar Gud via Facebook. Själv väljer jag att chanta PachaMama till ro med Gayatri.

Vi håller oss lugna, lyssnar på nyheterna och tänker på er där hemma.

Kärlek till er alla. Shanti