Novell: Maskarna

Novell:

Sjön var full av långa vita maskar såg hon nu. Eller sjö, det var snarare en lerpöl. Hon började känna obehag i kroppen och äcklades av att hon nyss badat i det smutsiga vattnet. Var maskarna i henne nu?

Hon tittade bort mot sin väninna som glatt hoppade i vattnet från en lian. Var hade de hittat den här snubben? Hade han inte bara dykt upp? Och hur hamnade de i en gyttjepöl någonstans i Bogotas förort? Som så många gånger med Jessica hade de bara ryckts med, följt någon någonstans. Men hennes minne var dimmigt nu. Det kändes som hon höll på att vakna upp ur en dröm, ur illusionen, för att se verkligheten som den verkligen var. Hade hon blivit drogad? Men den där snubben som lekte i vattnet med Jessica kände hon inte igen. De hade nog hittat honom på vägen hit. Förmodligen i ett gathörn. Jessica tog sig alltid an både hemlösa hundar och människor, gav dem glädje och sällskap en stund innan hon flaxade vidare. Hon beundrade den egenskapen hos sin vän. Det var vackert men också aningen naivt. I gyttjepölen kantad med vass lekte de nu, Jessica och dem hemlöse mannen. Skrattade och plaskade. Så såg hon plötsligt hur hans ögon blixtrade till och blev kolsvarta. Hans leende vasst, hungrigt på något visst. Han såg att hon såg. Jessica!! Ropade hon. Vi måste gå nu! Hans ansikte bytte skepnad igen och det mörka hon sett var helt borta. Inbillade hon sig? Hon blinkade till och såg ner på sina fötter som lyckats ta sig några centimeter bort från vattnet. Igen äcklades hon när hon såg de långa, vita nästan transparenta maskarna simma omkring framför henne med utsträckt tunga. Plötsligt sprang en genomskinlig tusenfoting stor som en iguana upp på land rakt mot henne! Hon började springa i zickzack för att bli av med den och skrek igen: Jessica! Nu går vi! Hon var inte bara äcklad men rädd nu. Var hade de hamnat!?

Hon kände sig som i dvala. Blicken var dimmig och minnet suddigt. Hon mindes vagt en bilresa. Tanken på maskarna fick det att rysa i hela kroppen. Framför henne på heltäckningsmattan låg nu en stor svettig pizza. Jessica ochden hemlöse mannen tryckte glupskt i sig. Var maskarna inuti deras kroppar nu, hörde hon sig själv tänka. Hon kände sig äcklad igen och illamåendet kom krypande. Hon såg sig om. "Jag går och hämtar lite vatten" sa hon på tydlig spanska. "Köket är där", sa mannen och pekade på ett dörrhål bakom henne. Är det den hemlöse mannens lägenhet? Undrade hon när hon gick mot köket. Inte för att det spelade någon roll. De hade tak över huvudet och planet ut skulle gå imorgon bitti. Åtminstone trodde hon det, dagarna flöt ihop nu. Hon behövde samla sig. Få tillbaka fokus och ta sig därifrån. Det hade varit några märkliga veckor där i djungeln. Och så nu detta. Hon ville hem nu. Hon tog ett djupt andetag och såg sig om efter något att dricka ur. En trasig plastkopp stod på diskbänken. Det får väl duga, hon var törstig nu. Hon satte på kranen som hostade rosslade och fräste innan den spottade ut vattnet. Hon fyllde koppen och skulle just till att dricka när hon såg att vattnet var brunt. Hon tittade ner i koppen och såg små genomskinliga maskar simma omkring med tungan utsträckta. Förskräckt tappade hon koppen på diskbänken och vattnet rann ut, ner i avloppet... hon andades häftigt och hjärtat bultade hårt. Jag måste härifrån nu ekade det i hela hennes medvetande. Till sin lättnad såg hon att Jessica var själv med pizzan när hon kom tillbaka till rummet. Hon visste att hon måste vara snabb och finurlig. Hon viskade till sin vän:" nåt stämmer inte. Jag vill härifrån nu. Jag tycker vi åker till flygplatsen."

Jessica tittade frågande på henne. "nä inte redan", sa hon. "Jag vill inte sitta där och vänta!"

"Men känner du inte att nåt är väldigt fel" frågade hon. Det känns otryggt här, tom obehagligt. Och vem är den där snubben?

"Det är ju Raul!" Utbrister Jessica självklart. "Han visade oss den härliga sjön att bada i, minns du inte? "

Men hon undrade om Jessica inte mindes eller inte hade sett.. hon verkade omedveten om gyttjepölen med maskarna. Och hon hade inte sett maskarna i kranen.

"Jag stannar", sa Jessica bestämt. "Åk du, vi ses där imorgon!"

Hon kände att det var dumt att lämna sin vän men att hon måste därifrån nu. Hon höll på att kvävas i den lilla smutsiga lägenheten. Samtidigt visste hon alltför väl att Jessica diskuterar man inte med. Hade hon bestämt sig för något så var det så. "Är du säker? Frågade hon ändå. Ska du stanna här själv? Och var ska du sova, det finns ju inga möbler."

Jessica började bli irriterad nu. "Åk du! Jag hänger med Raul och sover på golvet här. Din väska står i hallen, han bar in den."

"Okok. Vi ses imorgon då. "

"Ja det gör vi", sa Jessica, lite gladare igen.

Hon gick mot dörröppningen som gav ifrån sig ett strålkastarljus, av vilket hon antog var hallen. Så vände hon sig om och tittade mot Jessica som nu hade plockat fram gitarren. Pizzan låg halväten i sin kartong på golvet. Hon såg hur det krälade vita lätt genomskinliga maskar över hela pizzan nu. Det vände sig i magen på henne. Hon kastade upp ryggsäcken på ryggen, öppnade dörren och gick ut. Tack och lov att det var dagtid!

~~~

Taxin hade hon hittat ganska snabbt och det visade sig inte vara särskilt långt till flygplatsen. Hon hade halvsovit lite på en bänk under natten, checkat in tidigt och satt nu med en stor kopp kaffe och den tomma frukostskålen framför sig i ett lugnt hörn av flygplatscafet. Hon kände sig mer vaken än på flera dar, trots den mer eller mindre sömnlösa natten. Hon tog en stor klunk kaffe och tänkte på sin vän. Än hade hon inte dykt upp och boardingen skulle börja om en kvart. Hon tog sitt kaffe och sin handväska och reste sig samtidigt som hon slängde iväg ett leende tack till servitören. Det var en liten bit att gå till gaten och hon tyckte inte om att stressa. Jessica skulle alltid vara ute i sista sekunden. Så egentligen var hon inte orolig. Men det var något som gnagde. Det kändes som hon vaknat ur en svettig mardröm och lämnat en hel hög karmiskt skräp bakom sig. Hon undvek att tänka på maskarna men kände sig ren nu och hoppades att de inte var i hennes kropp. Hon hade varit tvungen att lämna och även om hon vet att hon gjort rätt kändes det giftigt i hjärtat när hon tänkte på att hon lämnat kvar Jessica själv. Magen knöt ihop sig. Blicken hon sett i den hemlöse mannens, Rauls ögon gjorde henne rädd. Och maskarna. Varför såg inte Jessica maskarna?

Hon visade sin biljett och började gå mot planet. Precis innan hon gick igenom glasdörrarna vände hon sig om och såg ut över folkhavet. Jessica syntes inte till någonstans.

~Magdalena Chandrakaí, April 2017