Birth story/Födelseberättelse Orion Daniyel Chandrakaí

For English version press here

Birth story Orion Daniyel Chandrakaí 30.10.16 kl.8.57

Lördagen den 29e oktober 2016 vaknade jag fast besluten att utföra ceremoni för att hedra de fyra elementen, våra förfäder och Moder Jord och för att öppna portalen till Samhain/Alla helgona/Halloween/Dia de los Muertos. Jag var pigg och kände mig stark. Jag packade vant korgen med ceremonitillbehör och hörde ett kall att även avsluta dagen och påbörja natten- månadens mörkaste- med att tona in på Skorpionens nymåne.

IMG_1142.JPG

Vi började morgonen med att tända elden i kakelugnen och offrade våra böner. Därefter for vi till kyrkogården för att besöka Orions farfar där vi också gav våra böner och sånger till Moder Jord och förfäderna. Vi for vidare till den gamla offer- och gravplatsen Blodberget som sista anhalt. Med hjälp av en vandringsstav, Olas stöd och en bestämdhet som endast kan komma från djupet av ens väsen började jag ta mig uppför berget. Vanligen är bergsknallen varken imponerande hög eller svårbestigen, trots sin imponerande utsikt, men som höggravid vet jag ärligt talat inte hur man tar sig varken upp eller ner. Lördagsförmiddagen var kylig och isande vindar omslöt oss. Ola tittade frågande på mig men sa inget utan tog min hand och följde mig tålmodigt upp för att sjunga och be tillsammans för våra förfäder, Moder Jord, vinden och det heliga vattnet. På alla dessa platser inviterade och hedrade vi elementen. Vi avslutade åter hemma framför elden i kakelugnen för att sluta cirkeln. Resten av dagen var lugn och jag vilade innan jag hade tänkt fortsätta med min kvällsceremoni.

Efter middagen senare på kvällen bestämde vi oss för att måla och dekorera magen, något vi hade pratat om länge men som inte blivit av. Jag kände mig större än någonsin och tyckte det var både en rimlig och trevlig aktivitet att göra innan det skulle bli för sent! Jag låg i sängen och Ola målade mandalas på den stora magen samtidigt som jag kände hur vattnet började rinna. Det blev mer och mer, vi konstaterade att jo, nu hade vattnet gått men fortsatte måla konst på magen. Vattnet rann mjukt och stilla. Det var vackert, glädjefyllt och symboliskt.

IMG_3444.JPG

När vi målat färdigt duschade jag av mig färgen och jag stod länge och njöt i det varma vattnet. Jag bestämde jag mig för att vila innan vidare ceremoniaktiviteter.

Jag måste ha sovit genom hela första (latens) fasen för plötsligt befann jag mig på alla fyra mitt i starkt intensiva och regelbundna sammandragningar! Ola försökte klocka värkarna med en app samtidigt som han gjorde poolen redo och ringde till vårt Birth Team, dvs. Anahí, Marc, Aya och Jacqueline. Klockan var nu efter 2 på natten och jag hade sovit sedan 21-tiden. Nu stod jag istället på alla fyra i sängen och försökte andas ”mjukt och flödande” och ”surfa på sammandragningarna” som all förberedande gravidyoga och liknande terapier talar om. Jag undrade för mig själv om detta verkligen var den första typen av värkar, för inte kunde jag andas mjukt och flödande. Inte heller hade jag någon vila emellan! Fler tankar än så fick med andra ord inte utrymme och jag fokuserade all min kraft på att andas ut så långsamt som möjligt och hantera dessa kraftigt pulserande explosioner i min kropp. Vid något tillfälle hade Ola lämnat över tidtagningen till mig och jag noterade att sammandragningarna var runt 1 minut långa men ganska snabbt blev jag vansinnig på appen som härjade med reklam varannan minut. ”Jag kan inte med det här nu, teknologi och skit!” tänkte jag argt medan jag försökte andas och behålla mitt fokus. Tack och lov tog Ola snabbt över appen igen samtidigt som han hade börjat fylla poolen och pratade med barnmorskan i telefon. ”De måste bli regelbundna” muttrade jag från sängen och han ignorerade min kommentar. Efteråt berättade han att värkarna från början varit 1 minut långa och kommit med ca 2 minuters mellanrum men att han ändå varit lugn och sagt till både barnmorska och Anahí att de inte behövde jäkta! Det tog över en och en halv timme före de var där allihop och jag förstod att jag behövde den tiden för mig själv, för att komma till ett stadie där jag verkligen kände hur mycket jag ville ha dem närvarande. Under tiden fortsatte jag att undra om detta verkligen var första skedet som man tydligen kan meditera sig igenom (nä, jag sov ju då!) medan jag hittade egna sätt att andas på. Jag flyttade mig även från sängen in till ceremonirummet under den här tiden och fick på mig min sweat lodge-klänning. Jag bad att Anahí snart skulle komma medan de intensiva värkarna fortsatte där jag stod på alla fyra på golvet och varvade lugna höftcirklar med vila så gott det gick.

När Anahí och familjen kom kände jag ett lugn sprida sig i huset och i min kropp. Jag grät i hennes famn av lättnad och tacksamhet över hennes närvaro. Min fina syster. Hennes mjuka kärleksfulla energi och kraft ger mig trygghet, styrka, fokus och lugn. För en stund kändes också sammandragningarna mjukare och jag och Ola sjöng en stund tillsammans; Gayatri Mantra (to illuminate our consciousness and hearts), innan jag for in i ett djupare töcken av andningsflöde och fokus. Efter en stund förändrades värkarna till att bli långa, djupa, flödande och jag kunde äntligen röra min kropp därefter! Jag kände ytterligare ett lager av lugn och hur energierna förändrades inom och runtom. Vår underbara Jacqueline hade kommit. Nästa gång jag tittade upp ur de numer långa värkarna satt hon bredvid mig. Som trollmor själv såg hon ut med pigga, kärleksfulla, lyckliga ögon och yvigt lockigt hår. Något släppte inom mig igen, kanske någon form av acceptans att nu var vi verkligen på väg och jag gav min fulla tillit till att dessa underbara människor skulle stötta oss på resans väg medan jag dök djupare in i värkarbetet.

Jacqueline lyssnade på bebisens hjärtljud med sin tratt och gjorde sig hemmastadd i ceremoniutrymmet. Jag lyfte blicken mot himlen utanför fönstret där ovanför altaret och såg mellan bambugardinen en stjärna lysa starkt och klart. Jag förundrades över den upplysta natten och stjärnfulla himmelen så sent på hösten. Festival of Lights firar vi, tänkte jag och förstod att min bebis skulle komma med ljuset. Kroppen kallade till förändring och det var dags att gå ner i poolen och det varma vattnet för att expandera. Jag lyssnade och följde enbart kroppens vägvisning så gott jag kunde även om jag förstod att bebisen kanske inte skulle anlända i vattnet om jag gick i för tidigt. Men vem vet vad som är ”för tidigt” ändå. Där och då behövde jag befinna mig i vattenelementet tillsammans med värmen. Och direkt när jag gick i  poolen förändrades värkarna till en djup smärta i svansen, sakrum och ländrygg. Jag försökte mjukt röra mig i vattnet men det var svårt och jag tillät mig att flyta stilla. Sitta var det inte tal om, smärtan var för stark och jag behövde skapa plats i bäcken och baksidan av kroppen. Men det var svårt att få grepp med fötterna på botten och att hålla sig uppe. Jag svävade mellan sömn och smärta och Ola kämpade med att hålla mig uppe ovanför vattenytan och poolkanten. Anahí skickade reiki och la emellanåt sina mjuka händer på mina, smorde in mig med badsaltet systrarna skapat under Blessing Way ceremonin, gav mig stärkande te och lät mig sniffa på pepparmyntsolja. Varje gång fick jag lite mer energi och en glimt av att vi är många som ber och arbetar tillsammans i den här ceremonin, för att hålla space för den nya varelsens ankomst till jorden. Det var otroligt fint.

 Con permiso del gran Espíritu  

Con permiso del gran Espíritu  

Jag kände hur kroppen blev tyngre och det blev allt svårare att hålla sig uppe. Ola har berättat att jag i princip sov mellan värkarna- som jag förövrigt enbart kunde känna i sakrum, något som förvånade mig för en millisekund eftersom jag mest tänkt på sammandragningar i förhållande till livmodern. Det började bli varmt, för varmt och jag hade svårt att andas och att hålla överkroppen ovanför den höga poolkanten även om både Ola och Anahí gjorde sitt bästa för att lyfta upp mig. Jag kände att mycket av min kraft och energi gick åt till att försöka hålla kroppen ovanför vattenytan och få ett bra grepp i poolkanten och på botten med fötterna men att det var för svårt. (Hur gör alla kvinnor i de vackra ”home water birth videos” man ser som njutningsfullt sitter i poolen och andas ut sitt barn?! De kanske alla är runt två meter långa…). Hur som helst, det var dags för en förändring. Kroppen pockade på min uppmärksamhet och ville att jag skulle röra mig mer, gå ur poolen och jag tog en stund på mig att samla kraft till en så stor ansträngning. Tillslut sa kroppen åt mig att jag var ”bajsnödig”- ”bajsa i poolen!”, sa jag till mig själv men det gick inte. Det fanns inte ens kraft till det i värmen och jag kämpade med att hålla fötterna på botten för att jorda mig.

Rörelse bringar förändring, något som är så förkroppsligat och närvarande hos mig att det aldrig var som en tanke utan en närvarande medvetenhet genom hela resan. De senaste värkarna i poolen hade jag inte rört på mig men känt en förändring i andningen och jag visste att den långa vägen till badrummet skulle vara betydelsefull, och kanske aningen utmanande. Jag fick hjälp att klättra (!) ur den höga poolen och ta mig till toan där jag satt gränsle och lutade mig över stolsryggen. Jag riktade ett tack till mig själv som dagarna före hade skurat hela badrummet noggrant, samtidigt som jag kände hur kroppen fylldes med nytt syre. Knappt hade jag tagit ett fullt andetag innan första rejäla krystvärken kom. Luften var lättare att andas här, kroppen fylldes med Prana- livsenergi- och jag återfick kraften när lungorna fylldes med luft som vrålades ut tillsammans med värkarna. Det var som att ren Shakti, Moder Kali själv, tog över hela kroppen och inte minst Vishuddi Chakra, rösten. Efteråt hade jag tom träningsvärk i halsen och rosslade lätt en liten stund!

 Birth art: Maha Kali

Birth art: Maha Kali

Jag förstod där och då att den så kallade bajsnödigheten jag trodde mig känna i poolen snarare var the urge to push men att jag behövde luften, pranan, för att kunna göra det med nog kraft. Efter några krystvärkar på toaletten kröp jag tillbaka in i rummet. Min älskade Ola var nära mig hela tiden. Tillsammans guidade han och Jacqueline mig vidare i resan. De hade förberett golvet med handdukar och ljusen var tända på altaret. Det var magiskt vackert och när jag väl förstått vad som pågick i kroppen i detta skede kändes det plötsligt som att allt gick fort och enkelt. Vid varje krystvärk öppnade sig Vishuddi-halsen- och med Kalis vrål rusade kraften genom min kropp.

Det var som att jag bokstavligt skrek ut min Shakti i universum. Jag är otroligt tacksam för den guidningen från Gudinnan. Jag är också tacksam för barnmorskans guidning till att ”skynda långsamt”; hur hon uppmuntrade mig in i en eldandningsliknande teknik när huvudet var på väg ut och att själv känna huvudet, för att det inte skulle gå för fort och därmed undvika att spricka. Hon frågade mig om jag ville i poolen igen men det var för varmt, jag visste nu hur mycket jag behövde luftelementet, att arbeta med luft och jord på golvet och rikta all Prana med flödande stark kraft genom alla chakrana. Istället la hon en varm handduk med mot mitt underliv för att hjälpa perineum att töja sig mjukt.

Jag förvånade mig själv över att vara så uppmärksam och närvarande i vissa jordliga ting och hur jag samtidigt var fullt uppslukad av och i resan, i kraften. I alla shamanska resor jag gjort har det varit så; att jag kommer och går genom världarna eller helt enkelt är närvarande på flera ställen samtidigt. Men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig att denna resa skulle vara liknande. Fint. Lärorikt. Just i detta skede lät jag kraften omsluta mig helt och kroppsligt följde jag barnmorskans guidning i andningen och in i en semisquat position. Ola och Anahí hjälpte mig hålla balansen. Så kände jag plötsligt den där ”brännande” känslan som alla pratar om när perineum flyttar sig och bebis är på väg ut. I en millisekund. Det var som en uppmaning att släppa taget till fullo och på nästa utandning var bebisen ute. Huvud, axlar, kropp gled ut smidigt och vackert och gav en sådan otrolig lättnad som la sig i varje cell av mitt väsen. Ola fångade vår son och la honom under mig där jag fortfarande stod squattandes på handduken. Ett litet knyte, röd och blå. ”En pojke”, tänkte jag och tittade stumt på honom i vad som kändes som antingen en halv sekund eller flera minuter medan hjärnan försökte komma tillbaka och koppla vad som precis hänt. Det var som att all luft gått ur mig och kvar fanns bara tystnad. Och lättnaden. Jag kan inte minnas att jag sa något på en stund, men njöt av lättnaden. Utan ord lyfte jag så upp honom i min famn där han började ge ifrån sig små läten. Jag höll honom stadigt mot mig och kände mig nästan halvt i chock, varför vet jag inte- kanske för att jag nu hade min bebis i famnen, något som man aldrig kan föreställa sig hur duktig man än är på visualisering. Någon stum chock av lättnad, glädje och kärlek var det i alla fall. Jag höll om honom och Ola höll om oss. Mina ögon kändes stora som te-fat och jag kunde bara titta på honom i djup tacksamhet och en känsla av öppenhet som sa ”jag ger dig allt”. Jag kände mig tom och genomsköljd. Jag gav Anahí en blick utan ord, vet inte ens om jag log.

IMG_3461.JPG

Vi låg där i magin en halvtimme innan Jacqueline tyckte att placentan kunde få komma ut nu så hon satte några akupunkturnålar i mina tår, Anahí gav mig hallon-te och jasminoljekompress. Efter en liten stund konstaterade vi att placentan visst hade lossnat fint men lagt sig till rätta i bäckenbotten. Jacqueline drog försiktigt ut den, undersökte den och la den i en skål bredvid oss. Vi lät placentan sitta kvar hela dagen, säkert i 6 timmar, innan Ola klippte navelsträngen strax innan Jacqueline skulle fara hem.

Vilken fantastisk tillgång att få ta del av barnmorskans arbete och magi i denna resa och att ha henne med i hemmet! Utan någon som stör och bara tillsammans med människor som visar vördnad och respekt för denna naturliga och vackra process- i hemmet, i lugnet och tryggheten, tillsammans och i den mest naturliga miljö för barnet att komma ut- där det skapades. Magiskt och vackert. Jag och vi är djupt, oändligt, bortom ord tacksamma för vår familj som arbetade med oss i den här ceremonin, hur alla bidrog med sin kunskap och visdom för att välkomna vår Orion till jorden. Att få ta del av jordemoderns sätt att arbeta var verkligen en ära för mig och jag kände att många karmiska sår läktes genom den här manifestationen, men även att styrkan växte och så mycket blev sagt.

Efter en stund tillsammans på golvet flyttade vi oss allihop till sängen och Jacqueline sa att hon skulle undersöka mig. Perineum hade inte spruckit men däremot lite i slemhinnorna i vaginalväggen. Jacqueline ville gärna sy och sa att det egentligen rörde sig om en kosmetisk grej. Även om jag kunnat läka ett sådant sår själv med mina örter valde jag att tacksamt ta emot hennes expertis och släppa tankarna på det för kommande dagar. Sedan blev vi nedbäddade i sängen alla tre och Marc och Anahí kom med stärkande soppa som smakade ljuvligt! Vi firade födelsedag en stund innan de åkte hem för att vila. Innan barnmorskan for senare på eftermiddagen undersökte hon även Orion genom att väga, mäta längd och huvud och känna på höfterna. Det är otroligt vackert, tryggt och äkta med en barnmorska som arbetar så holistiskt- en traditionell jordemor som följer mor och barn tillsammans. Ingen separation. Tacksam för denna kvinna i mitt och våra liv!

Vår första vila tillsammans senare på eftermiddagen när vi var själva gav mig budskapet: ”hans namn betyder ’den som kommer med ljuset’”. Jag låg vaken en stund och tittade på far och son medan skymningen började krypa in i rummet. Jag mindes stjärnorna jag sett och att Ola berättat hur han tittat ut flera gånger på natthimlen och sett Orions bälte lysa starkt. Jag tänkte på hur Anahí och Marc hade berättat att de stannat upp och förundrats över den klara stjärnhimlen denna nymånenatt och sett Orions bälte lysa över huset innan de gick in till vår ceremoni. Jag viskade ”Orion” och ett ljus la sig runt pojkens kropp där han låg hos pappa. ”Orion Daniyel” viskade jag igen och de lös upp båda två. Efter bara några minuter tillsammans hade jag förstått att hans ena namn var Daniel, efter Olas pappa. Det känns viktigt att hedra hans ande som är ständigt närvarande i våra liv på olika vis och Orion var tydlig med att ge mig och oss det namnet.

Vår skapelse. En egen person. En till person i vår familj som vi håller på att lära känna. Det är vackert, självklart, overkligt och naturligt på samma gång. Jag älskar att vara mamma. Jag älskar att ge villkorslöst och oändligt till både Orion och Ola. Jag älskar att skapa och nära för att guida Moder Jords barn här i jordelivet. Djup tacksamhet.

Ometeotl

IMG_3828.JPG

Sofia-Magdalena Chandrakaí