Postpartum: Amning (del 1)

Jag älskar att amma! Jag är i fullkomlig förundran, fascination och tacksamhet över kvinnokroppens magiska superfunktioner. Min kropp producerar alltså mjölk- mat! -till min bebis enligt hans behov. Våra hormoner läser av varandra och mjölken skapas därefter; mycket eller lite, hungrig eller törstig, är bebis varm eller kall osv. Vi är i total synk och connectade, och starkare blir det förstås om vi är hud mot hud ofta.

source:Acquanda Y Stanford

Min Amningsberättelse

Jag hade inte funderat mycket över amningen tidigare, under graviditeten, utan lät det vara en del av vår naturliga resa tillsammans. Det är och har alltid varit så självklart. Min bebis tog bröstet direkt med bra grepp och sug och vi började omedelbart öva på vår kommunikation tillsammans- lyssna, känna, vara, mysa, hud mot hud. Faktum är att de första dygnen hade vi nästan aldrig kläder på oss trots sen höst ute. Vi eldade mycket i kamin och kakelugn och låg under täcket och värmde varandra. (Ja, hur gosigt som helst!). Det kändes mest naturligt att göra men jag hade även läst en liknande berättelse i en av de böcker jag arbetat med under graviditeten: Sacred Pregnancy.

Jag lät kroppen vara och allt ha sin gång därför hade jag inte heller tänkt på när mjölken skulle rinna till. Det tog knappt 3 dagar och det var riktigt obehagligt haha! Brösten kändes som de skulle sprängas när mjölken tryckte på och ville ut. Jag djupandades och satte min inre fokus på utdrivning- att ge- samtidigt som min barnmorska visade hur jag skulle massera ut och handmjölka för att få igång flödet. En stund mådde jag lätt illa av obehaget men när det släppte och mjölken började flöda la sig en lättnad i mig och vi kunde fortsätta fördjupa vår kommunikation. Vi övade på att Orion skulle känna igen bröstet, greppa själv och testade olika positioner.

Några av de bästa amningstipsen jag fick av min barnmorska var:

•  Smörj in lite mjölk på bröstvårtan och på bebisens läpp så att han känner doften och blir sugen på mjölken (works wonder! Och det är så fint att se hur det lilla ansiktet lyser upp, nyfiken och törstig)

•  Ligg ner och amma. Say no more. Mysfaktorn är hög!

• Den första mjölken som kommer ut är törstsläckare, därefter kommer den krämiga maten. Med den förståelsen kan jag lättare ge mitt barn vad han behöver och det innebär att när jag börjar amma ger jag honom det bröst som vi avslutade med föregående gång och sedan byter. Då blir han alltid mätt och nöjd, brösten får lika mycket stimulans och det gör att jag nu vet vilket jag ska ge honom när han är enbart törstig eller hungrig. Vi var noga med detta i början och det var tillfredsställande för båda direkt!

Att amma är för mig en djupt kärleksfull akt där jag ger mitt barn oändlig villkorslös kärlek och samtidigt den bästa näring han kan få. Amning gör barn starka och friska, motverkar allergier, stärker immunförsvaret och ger bebisen mina viktiga antikroppar. Det är en djup bonding och kommunikation som sker, otroligt viktig för relationen, barnets trygghet på jorden, i sig själv och tillsammans med andra. Det är för mig totalt obegripligt hur någon kan förvägra sitt barn denna livsviktiga kärlek! (Source Human Milk project)

Amning som villkorslös kärlek

I västvärlden idag har hetsen om att ”get over it and get back to normal”, icke-erkännandet av postpartum och förtrycket av Det Heliga Moderskapet (kvinnan) lett till att folk tycks tro att de har rätt att helt välja bort amning. Och dessutom kalla det för feminism. Trots att valet redan gjordes då vi accepterade uppgiften som servant och guide till den nya varelsen. Dvs. väljer vi att bringa barn till jorden väljer vi också att nära, sörja för och älska barnet villkorslöst. Vi väljer att ge allt av oss till den individen och därmed till skapandet av framtiden på jorden. Genom att tro att man kan välja bort amning förnekas inträdet i det Heliga Moderskapet och den oändliga Kärleken. Jag tror att många av samhällets obalanser börjar redan här och det är djupt sorgligt.

Det skär i hjärtat att ens tänka på att det blir allt vanligare att kvinnor väljer bort amningen och att det trycks på från barnmorskor, sjukvård och samhälle runt om. Det gör så obeskrivligt ont i mig och ibland har jag mardrömmar om att någon försöker tvinga mig att sluta amma. För sånt händer i dagens Sverige. T.ex. berättelsen vi hörde för en tid sedan om en mor som blev hotad med soc-anmälan av BVC om hon inte slutade amma! Hur snedvridet är vårt samhälle då? 

Sanningen om att amma

Enligt WHOs rekommendationer bör en mor heltidsamma 6 månader och därefter upp till barnet är 2 år "eller längre". Enligt traditionell Maya visdom ges barnet endast bröstmjölk och successivt lite frukt hela det första året. BVC anser att ”bröstmjölken inte är tillräcklig och man bör introducera fast föda runt 4 månaders ålder”. Var kommer det ifrån? Det naturliga vore snarare att följa barnets egen utveckling och ha tillit till barnets kontakt med sin kropp och med naturen. Barnet vet. Barnet blir nyfiket på annan föda och avvecklar så småningom själv amningen när hen blir allt mer trygg och söker sig ut på upptäcktsfärd med vetskapen om att föräldrarna och tryggheten finns där, runt om, och håller space. För det är ju trots allt det vi gör som föräldrar: håller space.

Men aldrig tycks det gå fort nog idag och aldrig blir vi rådda att lita på kroppens funktioner. Istället för att vara trygga i oss själva förväntas vi lägga all tillit till illusionen av auktoriteten – storebror Staten- som tydligen vet bäst. Och kvinnor väljer bort amning, tvingas att sluta eller avvecklar innan vad som för deras barn är rätt tid. Jag tycker det är både oroväckande och problematiskt. 

Av äldre generationer får jag alltid någon kommentar som ”så fint att du har mat!”. Alla från min mor till granntanten kommenterar och frågar ohämmat om det finns mat till den lille. Precis som om de fått för sig att många kvinnor inte kan amma. Var kommer den uppfattningen från? Enligt College of Human and Health Sciences Swansea University är det mindre än 2% som inte kan amma av medicinska orsaker. Det innebär i princip att ALLA kan amma. Och att de som inte gör det väljer bort det. Kanske är det för svårt att älska? Att vara ett med Kärleken i givandet?

Enligt samma video väljer kvinnor bort att amma eller slutar för att de inte känner stöd från omgivningen, partner, vänner och familj. Bristen av en stöttande community idag är minst sagt allvarlig. Ofta är nya mammor lämnade ensamma och förväntas sköta hemmet och nära en nyfödd helt själva för att vi inte längre har den traditionella kontakt och/eller boendesituation med våra systrar, mödrar och äldre. En av mina lärare, Uma Dinsmore Tuli, kommenterar också detta i sin bok Yoni Shakti:

When a woman is undergoing one of the greatest transformations of consciousness which life can bring us, she needs a bit of help. (…) It takes more than one person to do this job well.

Vidare berättar hon om de kvinnor hon mött under sin tid som breastfeeding consultant där hon bekräftar samma som videon hävdar. De kvinnor hon mötte som hade ”problem” med amningen var egentligen bara trötta, hungriga, ensamma och förvirrade- och helt utan support.

Jag kan också se hur det inte bara finns en avsaknad av support för amningen men hur det helt enkelt inte respekteras av dem runt om. Återigen, alla vill vara med barnet och lapa i sig av Källan snarare än att erkänna och stötta Kvinnan och Barnets gemensamma resa och Det Heliga Moderskapet. Vilket blir budskapet till kvinnan då? När hon lämnas ensam i ett rum för att amma, suck och stön för att det tar så lång tid och sedan möts av ett ”ge mig barnet”-attityd när den lille är färdig. Vi behöver gemensamt skapa en förändring i attityd och bemötande av nya mammor för att återskapa trygghet och tillit till sig själv och stötta inträdet i livsfasen Moderskapet.

I nästa amningsinlägg berättar jag hur jag gjorde i början för att hålla mig vaken och fokuserad på natten och hur jag fyller på med energi genom yoga och örter.

Kärlek,

Magdalena Chandrakaí